I Sverige har man sedan 2008, då den ekonomiska katastrofen drabbade USA och Irland diskuterat om vi bygger upp en bolånebubbla i vårt land. I USA var orsaken till den stora ekonomiska kraschen, där bland annat banken Lehman Brothers gick omkull efter alltför generös kreditgivning. De två största kreditinstituten förstatligades och reglerna för befintliga lån skärptes. Bostadsräntorna höjdes och de ränte- och amorteringsfria lån som förekom upphörde. Detta innebar att många inte hade råd att betala sina lån. Situationen utvecklades till en bostadskris där ingen var vinnare. Människor fick lämna sina hem och bankerna stod med osäljbara hus.
Kan detta hända i Sverige? Många bedömare menar att vi har klarat oss så bra på grund av att samhällsekonomin har varit god. Visserligen har vi en för hög arbetslöshet, men för de flesta är den ekonomiska situationen gynnsam. Låg ränta, just nu den lägsta någonsin, låg inflation (deflation) och god inkomstutveckling leder till att de flesta bostadsspekulanter ser positivt på framtiden. Kanske de överoptimistiskt köper något som ligger litet för högt på prisskalan.
Blancolån för att finansiera topplånet
Den främsta orsaken till framtidsoptimism och köpvilja på bostadsmarknaden är förstås den generösa utlåningen som bankerna står för. För inte så länge sedan kunde man låna till hela köpeskillingen med bostaden som säkerhet. Finansinspektionen ansåg att detta skapade en farlig situation, där några hushåll skulle få svårigheter att klara sitt bolån. Man införde då ett bolånetak på 85 % av bostadens värde. Tanken var att bostadsköparna med eget kapital skulle finansiera de återstående procenten. Bankerna kontrade då med att erbjuda blancolån för att täcka upp de 15 procenten. Detta till en något högre ränta. Finansinspektionens beslut kom att motverka sig självt.
Flera bedömare menar att vi inte har någon bostadsbubbla, däremot kan marknaden reglera sig själv, det man kallar ”pyspunka”. Andra menar att bubblan kan spricka om samhället och medborgarna utsätts för svåra påfrestningar. För samhället i stort är det i första hand den ekonomiska situationen som är känslig. För enskilda kan det till exempel handla om att man drabbas av arbetslöshet eller sjukdom.
